Man blir så glad varje gång hon sveper förbi i sin vansinnigt färgglada utstyrsel och kvittrar 'oj, så ljuvligt!' innan hon ens kollat på vad jag ritat, och skuttar iväg igen med det gråbruna långa håret fastkilat bakom öronen som en liten skolflicka. Men hon är ingen skolflicka. Det är jag som är skolflickan, och mitt hår är ju uppsatt? Hur som helst.
Idag fortsatte vi med vårt projekt att rita motsatsord, och jag, som fått hård och mjuk som tema, höll precis på att göra klart min målning, föreställande en sten med kaninöron och svans, när hon kommer förbi och tycker 'Oj, jaa du har nog fått den så bra den där mjuka kaninen där, mm, jaa, alldeles ljuvligt..' och vips, så var hon borta igen.
Jag nändes inte ens påpeka att det var stenen hon pekat på.
Nåja, men jag antar att det iallafall var ett hårt golv som min mjuka stenkanin satt på.. Orkade inte göra vidare ändringar, lektionen var ju ändå snart slut, utan gjorde klart det jag börjat med, städade undan mina saker, tog min väska och gick mot dörren där bildkonstläraren stod.
Hon log mot mej och nickade, och nästan viskade; 'lycka till nu Fanny!' när jag gick förbi.
Jag hade ingen aning om vad det var hon syftade på, men jag ville ju inte vara oartig, utan sa 'Tack detsamma!', log mitt gladaste leende, och gick ut.
Hon är kul hon, vår bildkonstlärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar