Så, medan jag gick där och hinkade mer eller mindre flytande äpplen mellan trädet och komposten med hörlurarna i öronen, började jag helt vant nynna med i låten jag lyssnade på, och fick plötsligt en flashback från förra året, som jag tyckte jag kunde dela med mig av.
Då råkade det sig så, att jag räfsade löv på samma tomt. Och eftersom det är både vingligt och väldigt otympligt att köra en full skottkärra över en hal gräsmatta, ville jag ju av praktiska skäl undvika att gå flera gånger för att tömma den. Det var då jag fick den briljanta idén att använda mig av min förtjusande bakdel för att pressa ner löven i skottkärran ytterligare. Och just som jag slagit mig ner, dessutom glatt sjungandes med 'The båtten is nådd' i hörlurarna, lyfter jag blicken, och ser en mindre karavan med smått roade människor passera på trottoaren utanför. Och ni ska veta att jag aldrig förr sett skymten av en människa på den trottoaren annars.
Sen när alla passerat, och jag, rätt så generad, skulle ta mig ur det hela, kippade skottkärran med mig i, och så fick jag räfsa upp allt pånytt.
Så, kära barn, jag är inte helt säker på moralen i min historia, men ni kanske finner någon lärdom i den i alla fall. Det är som jag brukar säga; 'När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster, sen blir det korsdrag och så får man nackspärr.'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar